christabelle

Idag är det ett år sedan jag för första gången fick höra min
pappa gråta. Han ringde halv elva på förmiddagen, grät och
sa att farmor gått bort.
Jag har fortfarande inte förstått det.
Jag saknar farmor så oerhört mycket och drömmer om henne
varje vecka. Jag minns sista gången vi pratade, när jag låg
sjuk i feber och hon skulle försöka göra mig gladre och sa att
hon  läst ett skämt i en veckotidning:

"-Mamma, är apor skaldjur?"
"-Nej, varför skulle dem vara det?"
"-Men apor skalar ju bananer..."

... och ja jag skrattade!

När vi gick på lågstadiet så skulle vi göra en bok om oss själva.
I den skulle vi skriva våra idoler. Jag skrev farmor, och känner
likadant fortfarande.

När vi skulle skriva en mening från oss barnbarn på den hjärt-
formade blomsterkransen till begravningen och vi satt och gick
igenom de alternativ som redan fanns så fastnade jag för:
"Tack för allt du givit oss".
Det passade farmor, hon var den mest givmilda människa jag
någonsin mött.

Jag älskar farmor och kommer alltid vara tacksam för allt hon
har lärt mig och allt hon varit, ja fortfarande är för mig.

//Christel